Trötta webbarbetare behöver Super Bowl

Om en dryg timme från det att jag börjar skriva den här posten går Super Bowl av stapeln. Detta gigantiska sportevent som till och med en som mig håller koll på. Totalt ointresserad av det mesta som heter fotboll, hockey och liknande och ändå är detta något som hamnar på kartan. Why? För att det är den västerländska reklamvärldens julafton.

Eller egentligen är det inte alla som jobbar med reklam som är intresserade. När vi bryter ner det hela till mindre beståndsdelar så kommer vi snabbt att urskilja att de flesta som visar ett intresse för Super Bowl är de som har eller har haft någon koppling eller engagemang till det vi i folkmun kallar ”trad-bryåer”. Alltså den typen av byråer som de flesta av oss tänker på när vi pratar om reklam och personer som gör just reklam. Traditionella reklambyråer. Självklart finns det en och annan marknadschef och ev. några assistenter på väg upp som har ett visst intresse också men ligger mer på nivå att läsa på Resumé och Dagens Media senare vad som var häftigast i år. Jo. De som är intresserade av Amerikansk Fotboll lär kolla också .

superbowl-live

Om det här kan man säga mycket men jag tycker att det är lite av ett problem. Intresset överlag. Eller ett stort problem. Visst att branschens intresse för Super Bowl kan te sig lite som att smörja in sig i olja och skåda i egen navel men som jag ser det är det långt större än så. Det är en gigantisk apparat som når ofantligt mycket människor och med reklampauser folk faktiskt vill se. Om det är för innehållet eller för att de vet att de kostar ett mindre lands BNP att sända dessa låter jag vara osagt. Det här är kommunikation i sin linda. Det här är när varumärken pratar med massan genom dess stora megafoner. Det här är elektricitet mellan avsändande företag och sockerstinna Amerikanare. Det här är verkligheten. På riktigt. IRL.

Om jag börjar morgondagen med att plocka ihop en salig blandning människor i ett rum, låt säga 100 personer, där alla på ett eller annat sätt arbetar med digital marknadsföring så kommer något att uppenbara sig. Jag samlar en bunt webbkreatörer, lite projektledare, några kodare, en bunt SEO-folk, kanske några sk. sociala medie experter och en förrymd planner för att toppa det hela. Börjar med att ställa frågan hur många som vet vad Super Bowl är och det kommer vara en hel del som räcker upp handen, inte så många som vi hade hoppats men en del. Och allteftersom jag frågar mer och kring eventet så kommer hand efter hand åka ner. Och om vi går så långt som att höra hur många som har en vaka i natt för att se det hela live så kommer det högst troligen inte vara en enda hand uppe, de här personerna är överlag inte ens intresserade av att kolla på spottarna. De kommer inte lägga en timme på att se dom i efterhand ens.

Det här går att vifta bort genom att säga att man inte behöver kolla på vare sig tv-spottar eller Super Bowl för att bygga bra webb. Och det är sant, det behöver man inte. Men det man behöver för att bygga, förvalta och utveckla varumärkens digitala närvaro är ett grundläggande intresse för kommunikation – och det är solklart att många inte har det.

Det är ett problem. Det är ett sjukt stort problem.

Om du läser det här och det inte är för sent så kan du sätta mitt antagande på ända. Super Bowl 2013 kan du följa live genom att ratta över till http://www.cbssports.com/nfl/superbowl/live/player

 

Det här inlägget är en del av #blogg100 – en idé om att publicera en bloggpost per dag i 100 dagar.

 

404 – den här artikeln finns inte

”A simple mistake can tell me what you aren´t - Or remind me why I love you”

 

Så sant, så sant. En av de underskattade sidorna för många företag och organisationer. Anledningen? För att så få bryr sig om mer än sitt eget specifika jobb. Det är sällan beställarens problem att någon når en 404 – än mindre hur man kan göra något vettigt av informationen.

Det här inlägget är en del av #blogg100 – en idé om att publicera en bloggpost per dag i 100 dagar.

 

TNT släpper ännu en cool viralfilm

TNT gör det igen.

Våren 2012 så började ett klipp dyka upp på nätet från en ihopklippt händelse som TNT i Belgien gjorde för att uppmärksamma de på plats, och de som ser klippet, på att TNT ger dig ”Your daily dose of drama”. Inspelningen går högst troligen under rubriken ambient reklam, d.v.s. en form av laglig och reglerad guerrilla. Dags dato så har klippet fått närmre 43 miljoner visningar på YouTube och räknar vi till alla kopior där ute så lär det vara många fler.

Nu har TNT gjort det igen, den här gången i Nederländerna. Upplägget är liknande men inte samma. Den här gången flyttas personerna från platsen och sätts i en ny kontext – en med lite mer drama.

 

 

Jag är verkligen ett fan av den här typen av marknadsföring, speciellt när man vågar brassa på så mycket att det verkligen blir bra kvalité. Dock hamnar den nya filmen en bra bit bakom den första. Man försöker för mycket. Upplevlesen för mig som ska sprida den här viralt (som jag gör nu, damn) är mycket mindre än tidigare och det som då kommer driva framåt är kopplingen och vetskapen om den första.

Tyvärr på ett så välsatt grundmanér.

 

Det här inlägget är en del av #blogg100 – en idé om att publicera en bloggpost per dag i 100 dagar.

Därför fungerar inte Google+ för mig

Jag bor på internet. Har andats bits and bytes sen -99 och kan iom mitt yrke räknas som en av rävarna på den digitala arenan. Så snart något nytt dyker upp på radarn är jag där som en hök och testar. Känner och smakar.

Men den här plattformen kallad Google+ som jag så gärna skulle vilja älska klarar jag inte av. Vi pratar alltså om världens näst största sociala plattform. Den som enligt färska siffror från GlobalWebIndex har 343 miljoner aktiva användare.

Har försökt i omgångar att komma den in på skinnet, att bli en del av helheten men det vill sig inte. Problemet är inte själva strukturen och inte heller avsaknaden av vänner – det är helt enkelt Googles skitsystem när det gäller användare.

fail_googleplus

Visst har det blivit bättre med tiden (läs: med aningens ökat fokus på Google Apps-användare) men det är fortfarande kaos. Jag har minst fyra upparbetade profiler hos Google som alla fått jobbat för sin sak. Den privata tommie (Google Apps), företagaren (Google Apps), det gamla sociala trollet tjompa (gmail) samt en annan arbetsprofil på ett bolag jag har intressen i. Än så länge finns det inte någon som helst möjlighet för mig att slå ihop dessa användare till en och samma person. Till mig.

Har suttit och funderat på om jag ska lägga några dagar på att på riktigt och från grunden koppla ihop och vidarebefordra mail, dokument och digital erfarenhet från samtliga ovan listade alter egon till en ny användare, bygga upp ett nytt persona. Har lagt undan tommie.nordholm@gmail.com för de tider där Googles profil på riktigt behöver spegla personen bakom (yup, vi kommer nog landa där) och det kanske är nu det är dags att ta första steget. Eller så väntar man bara in att Google ska ta sig i kragen och över en natt sänka sin användarstatistik markant.

Så får det bli. Tillsvidare finns jag i kommentarsfältet nedan eller på Facebook med kidsen. Och när ingen ser så blir det en och annan Hangout via jobbprofilen… Har du något tips på lösning så be my guest.

 

Det här inlägget är en del av #blogg100 – en idé om att publicera en bloggpost per dag i 100 dagar.

 

Så äter du ketchup på McDonalds – men hur berättar du det?

Åtskilliga gångar har jag fått det förklarat för mig. Formgivningen ska finnas där för produktens bästa och inte för sitt eget varande. Den ska fylla en funktion eller inte finnas alls. Less is more. Strippa ner skiten till ett minimum.

Det är inte så att en normalt funtad människa säger emot ett sådant påstående – det är bara det att vissa formgivare, industridesigners och fritt tänkande människor är aningens mer raka i sina åsikter. Om vi skulle börja ifrågasätta dessa tankar och grundläggande riktlinjer så skulle vi få jobba i en vecka för att få upp mjölkpaketet, äta med stora bulliga skedgaffelknivar eller ha en telefon som skulle få en gammal hajfena att verka som ett intuitivt mästerverk.

Och det är utifrån de här resonemangen jag många gånger funderat på hur man tänkt när det gäller de små (moderna) ketchupskålarna som finns på t.ex. McDonalds. Ni vet de här små vita sakerna i papp som är så små att man måste ta fem stycken för att ha tillräckligt med ketchup för att kunna hantera ett stycke Big Mac & Co. Mitt resonemang har genom åren vart att det dels ser ut som de gör för att det lär vara det mest optimala ur logistisk vinkel. De är trots allt bara en bit vit rund vaxbehandlad kartong (byt ut vax mot valfria giftiga ämnen) som någonstans i kedjan blir vikt och hopsatt till den lilla hink vi ser på restaurangen. Krasst sett skulle det sista momentet kunna ske någonstans bakom disk.

De är för små för sitt eget bästa och efter år av övning trodde jag att jag hade hittat den mest optimala hanteringen. Det handlar om att med varsam hand placera tummen och långfingret på var sin sida vid botten och med ett lätt tryck föra upp långsidan av pekfingret mot botten. Underifrån sett så bildas som ett omvänt korvbröd, ett badkar, samtidigt som du pressar ur ketchupen över hamburgaren eller din pommes. Easy as that.

20130130-223005.jpg

År av träning kom nyss till ända. Det är inte alls så man gör, inte om man ska tänka optimalt.

Om du vill visa dina medmänniskor att du är ett riktigt proffs så tar du tillbaka den lilla hinken ett steg i dess egna produktutveckling – du vecklar ut den igen. Poff. Precis där satt det. Du kan känna det, man sitter bara där och vet inte om man ska gapa eller nicka…

Nu till poängen. Om du läst ända ner hit så bör du vara intresserad av något som går att härröra till marknadsföring eller affärsutveckling och inte vara en trollgooglande Donken-taliban.

Du har sett ljuset och förstått hur man ska använda ketchupskålarna (om du missade länken som förklarade ytterligare så se den här). Det är solklart. Det som inte är solklart som som jag brottas med just nu är frågeställningen.

”Vore det rätt, ur en kommunikationsstrategisk synvinkel, att t.ex. McDonalds gjorde sig till avsändare av den här informationen?”

Oavsett om det vore genom ett försök att göra en viral film, en reklamdito eller via annat medel visa och utbilda oss konsumenter så finns här ett problem. Att utbilda och arbeta med värden att man som varumärkesägare och avsändare är experten är sällan fel men här känner jag att man går över någon form av magisk gräns. Man skulle även underförstått säga att det är fel på produktdesignen och därigenom försöka rättfärdiga något dåligt med en skolbok – något som fungerade för den gamla skolan men inte för dagens upplysta konsumenter.

Rätt eller fel, och hur skulle du resonera om du satt som marknadschef på ovan nämnda snabbmatskedja?

Jag är sjukt kluven.

Det här inlägget är en del av #blogg100 – en idé om att publicera en bloggpost per dag i 100 dagar.

En historia knackade på – Plurk

Ibland tänker man inte på hur snabbt allt går. Och ofta inte heller på hur förgängligt det runtom oss kan vara.

20130129-231805.jpg

Satt just och plöjde mig igenom delar av dagens nyhetsflöde när en artikel från The Next Web (TNW) stod ut extra mycket. Rubriken lyder ”One-time Twitter rival Plurk lands million-dollar investment and relocates to Asia”.

Plurk var något som många av oss early-adopters testade kring 2008. Precis som artikeln tar upp så var det för oss som lekte med sociala medier i samband med att namnet knappt var påkommet. Det här var kring tiden då tiden lades på det sociala nätverket Jaiku (av finsk börd, uppköpt och och nedlagt av Google) och inte långt ifrån vårt svenska stjärnskott Bloggy.

Plurk var (är) en plattform där man visualiserade sina inlägg från t.ex. Twitter och Friendfeed (åh Friendfeed, dessa minnen…). Det var inte skapat av de vassaste formgivarna världen hade skådat men hade ändå något intressant. De var bland de första som tänkte tidslinje + konversation/inlägg + visualisering horisontellt.

Nu när jag efter alla dessa år läser att de fått tillgång till nytt kapital och flyttat HQ till Taipei, Taiwan, känns det på något sätt bra. En del av det gångna som fortfarande finns. Plurk hade ändå drygt 100 000 000 besökare per månaden när det var som mest poppis. Mycket mindre än både Facebook och Twitter men ändock borta för hela västvärlden.

Framtiden är inte alltid så spikrak och klar som den kan verka just nu.

Det här inlägget är en del av #blogg100 – en idé om att publicera en bloggpost per dag i 100 dagar.

Kontoret på fickan – en grundläggande definition av härarbete

Många av oss är idag förunnade av att kunna driva hem vårt dagliga bröd enbart med hjälp av en dator. I den skaran som dagligen sitter med just datorn som arbetsredskap finns ytterligare en stor klump individer som kan göra jobbet med inga eller enbart ett fåtal ”tunga” program. De vi direkt räknar bort är alla mellan t.ex. vissa ekonomifunktioner som ofta sitter på större tungrodda system (t.ex. Agresso, SAP osv.) till en motion designer som behöver sin herrejössesdator för att kontinuerligt rendera ut filmsekvenser. Det finns grader av de här typen av definitioner. You get the point.

20130129-001623.jpg

Vi andra är alltså de som kan ha ”kontoret på fickan”. Vi kan välja att både ha fysiska kontor men också likt gamla fotspår sitta och jobba lokalt på en stationär dator i en gammal trött version av Officepaketet. Det är oss jag kommer att beröra och försöka närma mig på olika sätt i ett flertal bloggposter framöver. Många av er som likt mig har både en vilja, ett intresse och en nyfikenhet kring vad den här nya tidens flygande kontor de facto kan innebära kanske inte kommer hitta så mycket nytt – men ni andra. De här posterna kommer att vara för er.

I posterna kommer att flitigt använda ett ord som du kanske inte känner igen.

Härarbeta.

Känner du igen det? Om inte tar vi det igen. Den här gången, läs det högt för dig själv och låt det sjunka in.

Härarbeta.

Jag sprang på namnet för första gången kring 2005 och i anknytning till min diplomutbildning på Berghs School of Communication. Namnets skapare, Teo Härén, var förbi skolan och körde en inspirationsföreläsning och satte ett klokt namn på något som vissa av oss redan hade börjat testa. Att ta våra datorer och sätta oss där vi ansåg det bäst att sitta, och därifrån skapa grymma grejer. Jag hade släppt mitt ägande i en webbyrå och för mig var de där ”grejorna” då reklam, varumärkes- och marknadsstrategier men det kunde lika gärna vara något mer webbinriktat (det var dock långt ifrån dagens appar och snabba WP-siter). Vi var fria.

Härarbeta handlar om en sak i grund. Att utföra det som ska göras där du anser att du utför den bäst. Om det är en solstol på Mallis så är det där du ska göra den, om det är i en alpstuga så är det där. Ofta så är det inte förenligt med våra liv att enbart sitta där vi anser att vi borde sitta (svårt att hämta barnen efter att ha hunnit med två atlantflygningar per dag) men poängen finns där.

Över tid så har begreppet härarbeta växt till något som jag skulle vilja se som större. Att kunna ta sitt pick och pack och jobba där det passar för dagen. Ofta är det t.ex. caféer men kan också vara de som klämmer emellan några timmars jobb på andra ställen. Eller så kan det helt enkelt vara de som arbetar hemma lite då och då, eller några dagar från segelbåten på sommaren.

Att härarbeta ska inte förväxlas med att arbeta på semestern. Att härarbeta ska däremot förväxlas till en individuell upplevelse av ett friare arbete, en känsla som ofta infinner sig så fort man lämnat det som de vuxna kallar för ”kontoret”.

Om det här med härarbete är något som du tycker känner är intressant och vill prova på, eller kanske utvecklas inom, så är det själva basen för flera kommande bloggposter (de kommer inte komma på rad men löpande). För att bli fri och kunna fokusera på rätt saker så krävs att banden klipps till stora tunga program. Vi kommer att bannlysa allt som handlar om att du bara kan jobba från en dator och vi kommer titta närmre på om man kan klara sig en arbetsvecka med enbart en smartphone och en TV på ett hotellrum i Paris. Och det blir bara början…

Det viktiga för att närma sig ämnet, eller för att komma tillbaka till vid ett senare tillfälle, är själva förståelsen för vad härarbete är. Och den delen är löst.

I framtiden ska du bli fri.

PS. Om du läser det här och vet med dig att du har några specifika frågor, tankar eller funderingar kring ämnet som du vill att jag ska ta upp framöver så lägg gärna en kommentar. Det kan vara kring arbetssätt, program, kopplingar i tekniken eller något annat. Lovar att göra så gott jag kan. DS.

Det här inlägget är en del av #blogg100 – en idé om att publicera en bloggpost per dag i 100 dagar.

Mobilförsäljarna kommer styra Sverige

Igår blev det en bloggpost som handlade om hur jag blivit förförd av en telefonförsäljare i en Telenorbutik. Idag blir det ett kort resonemang kring den här typen av försäljare i allmänhet och om det är så att det är dom som är framtiden. Telefonförsäljarna.

De av er som arbetar med marknadsföring och/eller försäljning har säkert någon gång kommit i kontakt med informationen att flera av de säljare som var sjukt duktiga en gång i tiden var skolade via Elextrolux och deras knackande av dörr för att sälja dammsugare. De av er som inte är beresta i ämnet bör ringa valfri mormor, farfar eller liknande.

Det var då och nu är nu. Nuförtiden vill jag, utan att vara säljcoach eller liknande, mena på att många företag helt har tappat säljet. De har tappat drivkraften.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ute i butiker, via telefon och ibland via mail så möter man på trötta säljare. De kan vara ointresserade, okunniga och allmänt förslappade. De är ofta inte av det gamla gardet, de som satte lite prestige i att kränga på mottagaren det där extra och få en slev extra pengar i lönekuvertet. De som fick dig att glatt gå vidare i din vardag även om du någonstans kanske till och med visste att du blivit skäggad.
Nej. Nu är det som att de flesta säljare gått och blivit 90-talister mentalt.

Anledningarna till det här kan vara många och det finns säkert någon med mer kunskap kring den här delen av marknaden som kan förklara ut detta närmre. Men jag skulle kunna tänka mig en mashup med variabler såsom:

  • generationsskifte inom säljkåren
  •  ointresse av de yngre att lära av de äldre
  •  förändrad syn på försäljning
  •  förändrad syn på ekonomiska incitament
  •  ändrad syn på försäljning från köpsidan
  •  förändrad syn på varumärken från både köp- och säljsidan
  •  etc.

Men så har vi ett gäng säljare som ofta står ut i mängden. Flera av dom är ofta yngre, hungriga personer som står där i t.ex. köpcentrum och kränger mobiltelefoner och abonnemang. De får 200 kalla nej i minuten men dunkar ändå huvudet hårdare och hårdare i väggen. De nöter på, skakar sig fria och bara köttar på. De kämpar sig framåt.

De flesta pratar om de här personerna med avsmak i rösten. Om att de är jobbiga jävlar som är i vägen, att de våldar sig in på den personliga sfären. Min personliga åsikt är att många av mina medmänniskor är alltför svennebananiga för att våga säga “nej tack” till en säljare på stan men det är en annan diskussion…

Faktum är att det kanske är de här personerna som vi kommer prata om 15 år framåt. De som gick “mobilträskskolan”. De som då sitter som säljchefer i våra större organisationer. De som kommer i en bil dubbelt så stor som din och med en blänkade klocka. De som då ser ner på dig.

Sug på det. Kanske är det en smak av framtiden.

 

 

Det här inlägget är en del av #blogg100 – en idé om att publicera en bloggpost per dag i 100 dagar

Telenorsäljaren som tänkte till

Tänkte ta tillfället i akt och berätta om hur bra sälj fungerar. När sälj övergår i funktion som övergår i värde. Den här gången IRL, alltså i ett fysiskt möte.

Tillfället var under den gångna veckan och platsen var en Telenorbutik i Stockholm. Bakgrunden var att jag behövde starta upp ytterligare ett telefonnummer och det var lämpligt att jag gjorde det hos Telenor. Dels pga av vissa undersökande anledningar men också för att det var länge sedan jag hade ett nummer hos operatören ifråga och det kan vara bra för mig att hålla koll på hur de upplevs.

Jag knallar in butiken och kollar runt lite, blir uppfångad av en säljare (kan ha varit butiksansvarig). Förklarar läget och för att slippa det vanliga “nu översäljer vi för att vi har svårt att kolla av mottagarens kunskap” så tar jag upp min befintliga iPhone 5:a, slänger mig med lite nördiga termer och titulerar mobiltelefonerna på hyllan som “bärbara terminaler”. Vi hittar ett all inclusive abonnemang med snabb data som passar och det här någonstans här det på riktigt slår mig att jag kommer att behöva lära mig ytterligare ett telefonnumer. Mellan meningarna så pustar jag lite och lägger en kommentar i stil med “jävla piss, blir det ett till nummer man ska försöka komma ihåg. Varför är samhället uppbyggt på siffror?”. Vi går vidare i vår köpar- & säljardans.

Väl vid kassan så är det dags att signa. Eftersom jag är en kreativ gosse i grund så gillar jag när siffror är på papper, inte löst inkastade i huvudet. Därav blev det genast lite lekande med telefonen för att ta fram rätt org. nr. för avtalet. Då programmet och mitt anteckningsfundamenta Evernot gått och blivit skit (mer om det i en annan bloggpost) så blev det en snabb sökning på allabolag.se. För att spara på ord så lämnar jag över telefonen till säljarens så att han kan läsa av organisationsnamn, dess nummer och även direkt göra en mindre verifiering av att jag är ägare av framplockat bolag. Säljaren fortsätter att slå på sin dator samtidigt som han ledigt för en konversation med mig om ditt och datt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och det är nu det händer. Fram tills nu har vi haft en bra kort relation, bättre än vad jag förväntar mig inne i en butik för mobiltelefonitjänster men fortfarande bara ett relativt normalt förfarande om vi ser till sälj i stort.

Säljaren säger något i stil med “vad sägs om telefonnummer 0733-50 xx 68? Du nämnde tidigare att du inte gillade siffror så det kanske kan passa”.

Mitt mobiltelefonnummer som jag haft i många år är 0733-50 88 68 och det han läste upp var samma nummer i grund men med en siffra utbytt i mitten. Det låg bra i munnen och fastnade direkt. Det var som en midsommarnatt. Jag gapade lite lätt och nickade som tack.

I text må det här låta som ett platt säljmöte utan finess men det som hände var mer än så. Här har vi en säljare som plockar upp något i förbifarten och i slutändan ger mig ett nummer som är så perfekt som det kan bli. Han vet att jag inte gillar siffor och hans tidigare erfarenhet från kunder lär vara något i stil med “Kan du inte ge mig ett sånt där bra nummer dårå?!”. Han löser en situation utan att jag pekat ut den som den viktigaste och skapar ett lugn. En nöjd kund som ser tillbaka på mötet som något gott.

Vidare under dagen gick jag runt och funderade på vad som egentligen hade hänt. Hur fan kunde han plocka upp ett nummer så var så perfekt? Hade jag i samtalet gett honom mitt nummer, hade jag skrivit det på ett avtal? Nix. Hade han vart så vaken att han Googlat mig, plockat upp det nummer där jag är mest frekvent (ovan nämnda) och skjutit från höften i hopp om att det faktiskt var mitt telefonnummer? Efter ett tag slog det mig när han plockade upp det. Det var när jag lämnade över min telefon och visade upp sidan från allabolag.se. Det var där han såg det. Jag hade ju genom att själv plocka fram sidan på sätt och vis verifierat att den information som visades var korrekt – tillräckligt korrekt för att göra ett wild shot.

Det är precis så här sälj ska gå till.

Och eftersom jag är en pratglad herre så har jag självklart sålt in den här berättelsen till olika personer, och vart tydlig med vart jag vart och hur jag blev nöjd. Creds ska alltid gå till den som creds bör gå till, lite av en filosofi. I ett av de samtalen kom något intressant fram men det spar vi till morgondagens bloggpost.

Det här inlägget är en del av #blogg100 – en idé om att publicera en bloggpost per dag i 100 dagar